Jag bläddrade bland massvis med bloggar nyss, och råkade kika in på just denna. kanskeallt.blogspot.com jag läste genom hela bloggen, och fastnade samt kände igen mig i alla inlägg. men just denna kändes så speciell, just denna fastnade jag lite extra för. Kanske för att för någon månad sedan kände jag precis såhär, och för att jag skulle vilja skriva såhär fint till en pojke som inte kunde lämna mina tankar ifred. Det är den texten som jag pratar om:

''hej jag tycker du är fin och jag vet inte om det är fem månader för sent att säga det men du tyckte ju att jag var det förut och jag visste inte vad jag tyckte då för att mitt hjärta var lite upp och ner på grund av en fräknig pojke men det vet du säkert allt om redan.
jag tror du och jag vore bra tillsammans vi skulle kunna röka för många cigarretter bråka om vilken av simon & garfunkels låtar som är bäst och du skulle color my life with the chaos of trouble och jag skulle tänka att du har blåare ögon än vad hans någonsin var.''

Gå gärna in på hennes blogg. Jag skulle kunna ge allt och lite till för att kunna skriva så fint som hon gör.

Känslorna bara bubblar inom mig just nu, och jag har inte en blekaste om vad jag egentligen känner. Jag vet inte om jag är glad eller ledsen, eller kanske besviken. Jag vet inte om jag saknar honom eller om jag bara saknar att ha någon. Jag vet inte om det är för honom fjärilarna flyger i magen eller om det är för den där killen med de finaste leendet. Jag vet inte om jag vill att det ska vara för den där killen. Jag tror jag vill att det fortfarande ska vara för honom som var hela min värld. Och jag förstår inte hur det kan bli så, att man absolut inte kan släppa taget. Att man inte vill släppa taget.

jag är där igen, tillbaka på det gamla spåret. och det är inte okej. inte alls okej.. 

"C’est toujours un autre coeur qui nous fait sentir le nôtre"..

Det finns dagar då jag kan bara sitta i min säng med datorn i knäna, läsa våra gamla konvesationer, kolla på bilder vi tagit tillsammans,lyssna på vår låt om och om igen och bara sakna. Sakna det vi hade då, sakna hur vi var då, sakna det där hur du fick mig att känna. Det finns dagar då jag inte vill något hellre än att krypa upp i din famn och lyssna på ditt hjärta, hur den börjar slå i en snabbare takt så fort jag kramar dig lite hårdare. Det finns dagar som jag bara vill ha dig, och inget annat i världen spelar något större roll. Det finns dagar då jag faller hundratals tårar för dig.
Och det finns dagar, då jag inte alls saknar dig. Då jag vill bara, bara glömma för att sluta känna. För att sluta känna för dig. Idag är en sådan dag, då jag helst av allt vill glömma..

...precis som rubriken säger life is good. Och jag undrar om det inte är lite för bra för att vara sant, men om jag tänker efter lite, så hittar jag lite små skavanker här och där. Men det känns bra att dom finns där, det känns förvånadsvärt bra. Men det gör att det inte är alldeles för bra för att vara sant. Det är sant. Livet är bra, och jag har inte varit så pass glad på ett jäkla bra tag. 

Jag saknar honom alldeles för mycket, men just nu, just idag känns det som att jag inte kan vänta på honom i evigheter. Jag behöver inte välja mellan att släppa taget helt eller hålla fast vid honom. Han kan finnas där och jag kan samtidigt lära mig att älska igen. Lära mig att leva på nytt. Lära mig att leva utan honom - med någon annan.

Jag vill så gärna glömma. Jag vill så gärna sluta känna för honom. Jag vill kunna radera alla minnen, precis som man kan radera ett sms - klick, borta. Jag vill kunna känna för någon annan, men innerst inne vet jag att jag vill det endast för att sluta känna för honom. Jag vill kunna titta på fina han utan att känna den där hemska känslan av ett knivhugg i hjärtat. Jag vill kunna sluta älska honom , men det är alldeles för svårt.

NO MATTER HOW UGLY YOU THINK YOU ARE, THERE’S ALWAYS SOMEONE OUT THERE WHO THINKS YOU’RE BEAUTIFUL. NO MATTER HOW SHIT AND WORTHLESS YOU FEEL, THERE’S SOMEONE OUT THERE WHO YOU MEAN THE WORLD TO. NO MATTER HOW MANY FLAWS YOU HAVE, TO ONE PERSON YOU ARE PERFECT. NO MATTER HOW MUCH YOU THINK LOVE IS BULLSHIT AND THERE’S NO ONE THAT LOVES YOU, THERE IS. THERE’S SOMEONE WHO’S WAITING FOR THE PERFECT CHANCE TO TELL YOU. SOMEONE WHO’S ALWAYS THERE FOR YOU. SOMEONE WHO LOVES YOU EVEN MORE THAN YOU LOVE YOURSELF. SO DON’T GIVE UP HOPE. YOU’LL FIND THEM, ONE DAY.

...ibland dör jag lite av saknad. Till exempel som idag.

Jag vet att det tar bara en liten sekund, för ett hjärta att stanna. En enda ynklig sekund.
Men jag vet inte hur många sekunder(dagar,veckor,månader,år) det tar för att glömma hur det kändes när han tittade mig i ögona,full av kärlek.

Jag vill bara skriva, hela tiden. Det känns så skönt, så oerhört skönt. Att få ur sig allt och lite till. Jag känner mig friare på något sätt när jag skriver. Det är som att släppa ifrån sig massa tyngder som ligger och tynger på hjärtat. Men samtidigt så kan mitt hjärta gå sönder lite när jag skriver, för jag skriver verkligen allt. Vissa saker gör ont. Vissa saker sticker en kniv rakt i hjärtat - det känns så i alla fall!
När jag skriver så skriver jag allt ifrån hjärtat, precis som det känns. Jag tycker inte jag behöver bry mig om meningarna blir rätt formulerade, eller om det ser snyggt/fint ut. Jag bara skriver, rakt av vad jag känner. Och jag tycker det blir bäst då. 

Samtidigt vill jag inte tråka ut er som läser min blogg med massa känslor. Jag förstår att ni vill läsa om annat. Men min vardag handlar mycket om känslor. Jag tänker mycket, himla mycket. Detta är ingen mode blogg. Det är en blogg om mig. Mig,mina tankar,mina känslor och min vardag.

Jag tror bloggen kommer handla väldigt mycket om känslor ett tag framöver. Jag känner att jag behöver skriva av mig någonstans. Någonstans där någon kan läsa det, men själv välja om man vill bry sig eller inte.
Jag känner bara att jag har sagt det jag kunde säga till mina vänner. Men det tar alltid stopp någonstans, kanske för att jag inte vill att mina problem ska ta över, att tvinga dem till att bry sig om mina känslor. Så nu blir det så, att bloggen kommer vara ett slags dagbok, där jag kommer skriva av mig. Och som sagt, ni väljer själva om ni vill bry er eller inte. Jag är inte ute efter uppmärksamhet, jag vill bara få ur mig allt. Det känns lättare då!

Han är den saknade pusselbiten. Jag är helt säker - hundra procent...

Mitt hjärta slår ett dubbelslag när jag tänker på honom. Samtidigt som den går sönder lite mer för varje gång, eftersom jag vet att han kommer bara förbli min endast i mina tankar. 

Jag hatar att jag insåg det där lite för sent. Jag hatar att jag inte kan göra något åt saken.
Jag hatar tanken på att vi hade varit det där perfekta paret - ja, jag är helt hundra på det.

Jag saknar hur min hand passade perfekt i hans. Jag saknar hur våra läppar möttes, och hur vi aldrig kunde få nog av varandra. Jag saknar våra vinterpromenader. Jag saknar alla dessa stunder då det har känts som om det var bara,bara vi och ingen annan på denna jord. Jag saknar alla dessa stunder vi spenderade på vår gunga. Jag saknar att prata med han,om allt och lite till. Jag saknar hans kramar, som värmde mig i den största vinterkylan. Jag saknar alla dessa fina ord han sagt till mig. Jag saknar det att vi förstog varandra utan ord. Jag saknar att bara vara med honom. Jag saknar hans fina leende. Jag saknar hans fina,isblåa ögon. Jag saknar hans kärlek.

Tänk att vi har legat på gungan för ett år sedan och pratat på att jag ville så himla gärna åka till Thailand. Och nu om tre veckor ska jag dit. Det känns overkligt, kul. Men samtidigt så himla jobbigt för att jag inte kommer ha någon att säga hejdå till. 'Hejdå nu åker jag äntligen till Thailand,det jag hade drömt om jätte länge, vi ses om två veckor, jag kommer att sakna dig jätte mycket - önskar du följde med. Jag älskar dig' Jag kommer inte heller ha någon att längta efter, någon jag kan ringa när jag är tillbaka i Sverige och precis gått av planet. Någon jag kan berätta allt för, hur det vart. Om det har varit så som han har beskrivit mig det... Ingen att skynda mig hem till. Det känns jobbigt.

Jag vill inte vara utan honom en enda sekund till. Han vet,jag vet. Men han klarar sig nog utan mig, det gör han. 

Jag kommer aldrig förlåta mig själv för det jag gjorde mot honom, för hur mycket jag sårade honom. Och för att jag sabbade det fina vi hade. Det var verkligen något speciellt vi hade...
Jag skulle kunna göra allt och lite till för att fixa detta. Men jag kan aldrig i livet tvinga honom till att tycka om mig, så som jag tycker om han.

Om du läser detta, vilket jag inte tror men verkligen hoppas så himla mycket på så...
Jag har aldrig känt så för någon som jag gjort för dig, aldrig.
Jag kommer  alltid att älska dig. Alltid.
Min bästavän - min kärlek. Min ängel. Blåbär. ♥

Satt och kolla igenom min data alldeles nyss och hittade en massa dokument jag har sparat för mer än ett halvår sen .... och jag kan ju säga att jag  från och med nu hatar att hitta saker på datorn som väcker såna här starka minnen och känslor.

''ska sova sötnos, vill bara säga att jag älskar dig och att du är min enda kärlek jag nånsin haft, finns miljontals skäll till varför, men dom ska jag spara till ansikte till ansikte så så länge så får du nöja dig med att jag älskar dig med än något annat god natt sötnos,  sov så gott, ily<3''

Jag förstår inte hur jag kunde sabba något så fint! Snälla uppfinn en tidsmaskin någon, typ NU!

jag måste vara världens största idiot...