För någon dag sedan, gick jag förbi dem, dom höll i handen - tror jag. Jag såg inte riktigt, jag ville inte kolla. Men hon skrattade, och han skrattade. Han tittade på mig och det gjorde så ont i mig. Att han gick där med den där tjejen och dom skrattade...Det var ju mig han brukade gå så där med och skratta,skratta för absolut ingenting. Skratta av glädje. Nej,dom är inte "dom". Det är han & hon, var och en för sig. Men det gör ont. Himla ont.

Han tittar inte ens på mig när vi går förbi varandra i korridoren. Det känns inte så i alla fall. Han säger inte ens ''hej''. Det känns som han skäms för mig. Han skäms för att jag inte riktigt är som alla andra,jag är säker. Han har förändrats. Men det har jag med,jag vet.  Ändå så känner jag så starkt för honom. Jag vill kämpa,jag vill försöka. Jag har aldrig velat ha någon mer än vad jag vill ha honom,aldrig. Jag skulle kunna göra allt och lite till. Men är det värt det?

Jag känner att jag börjar förlora hoppet. Förlora hoppet om att vi ens kan bli bästa vänner igen. Det gör ont. Och jag ger sakta upp. Jag orkar bara inte kämpa för någonting som ändå aldrig kommer bli. Jag orkar inte kämpa,jag ger upp.