Hej! Ville tipsa er om min kompis Anders blogg! Mängder med roliga saker hittar ni där. Finns något för alla! 
Han skriver om "random" saker, och tipsar om fiffiga grejer som man kan trixa och fixa med i olika program/sajter osv. Kika in vetja! Ni kommer inte att bli besvikna!

Jag har alltid varit rädd för att släppa in folk i mitt liv. Jag har alltid varit rädd för förhållanden, och allt som skulle följa med. All svartsjuka, besvikelser, saknaden så fort man skiljs åt men också allt det där som egentligen ska vara så himla,himla fint. All kärlek någon skulle ge mig, de där fina som man ska dela med någon.
Jag har alltid varit rädd för att jag någonsin skulle släppa in någon i mitt liv så långt, att jag inte skulle klara mig utan personen. Och min rädsla blev till verklighet. 
Jag har världens finaste pojkvän, som ger mig all kärlek jag behöver. Han är nog en av de killarna man tror att inte längre finns. Att säga att han är underbar är alldeles för lite. Men där kommer min rädsla. Jag älskar honom mest av allt, och jag har släppt in honom så långt, att jag aldrig vill släppa taget. Och jag funderar ofta på vad som händer, om han gör.

Jag är besviken på allt och alla därmed mig själv. Vet inte ens vart jag ska ta vägen riktigt. Vill bara bort, långt bort någonstans där jag inte känner en enda människa. Och där ingen känner mig. Snälla,snälla,snälla sommar kom fortare så jag kan åka iväg. Åh... Känner mig bara knäckt. Och inte är jag knäckt i mitten heller, utan i tusen bitar. Tusen bitar som dessutom är splittrade här och där. Kanske bör börja att leta..

Börjar ärligt talat fundera på vad som är felet på mig. Jag hetsäter när jag har tråkigt, hade helst rensat hela skafferiet om jag bara kunde. Är det normalt? Eller borde jag börja oroa mig?

Får lite smått ångest när jag tänker på att en historialäxa ligger och väntar, men samtidigt har jag inte lust att ta tag i den. Samtidigt har jag också massa annat att tänka på. Känns inte roligt alls. Fy farao.