Jag har alltid varit rädd för att släppa in folk i mitt liv. Jag har alltid varit rädd för förhållanden, och allt som skulle följa med. All svartsjuka, besvikelser, saknaden så fort man skiljs åt men också allt det där som egentligen ska vara så himla,himla fint. All kärlek någon skulle ge mig, de där fina som man ska dela med någon.
Jag har alltid varit rädd för att jag någonsin skulle släppa in någon i mitt liv så långt, att jag inte skulle klara mig utan personen. Och min rädsla blev till verklighet. 
Jag har världens finaste pojkvän, som ger mig all kärlek jag behöver. Han är nog en av de killarna man tror att inte längre finns. Att säga att han är underbar är alldeles för lite. Men där kommer min rädsla. Jag älskar honom mest av allt, och jag har släppt in honom så långt, att jag aldrig vill släppa taget. Och jag funderar ofta på vad som händer, om han gör.