Vi möttes igår, vi tittade på varandra, vi log åt varandra, vi skrattade tillsammans, vi pratade och jag fick till och med hålla hans hand, en liten liten stund. Det känns bra,det kändes bra..men samtidigt så himla jobbigt. Jag kände inte hans kärlek när han tittade på mig,jag kände inte hans kärlek när jag höll hans hand. Jag kände bara hur mitt hjärta slog tusen gånger snabbare och starkare för honom. Jag var lycklig,men samtidigt förtvivlad,ledsen,sårad och arg på mig själv.
Hur kunde jag låta det här förstöras? Jag förstår inte, kommer aldrig kunna förstå - aldrig. Jag kastade bort det finaste jag hade. Jag måste trott att kärlek var en boomerang, som alltid kommer tillbaka. Men jag är tveksam, på att någon någonsin kommer kunna älska mig som han. Om jag ens kommer kunna ta emot någon annans kärlek.